4 Veckor på dagen idag!!!
Snart e dagen här, på fredag e Pappas begravning .
Det känns sjukt , ofattbart & tungt .
Från början kände jag mest att det skulle bli fint , ärofyllt & jag ville hedra Pappa & så känner jag fortfarande .
Men till det har nu ångest , stress, oro & två miljrder tankar lagts till i mitt lilla huvud.
Önskar att jag hittar lugnet , att man får känna allt man behöver känna & att allt blir ett fint farväl av Pappa & att jag klarar av begravningen trotts panikångest & allt runt omkring.
Så många tankar & allt för få svar just nu .
Men just nu får det vara som det e med allt , ska bara försöka fokusera & göra det bästa av allt.
Speciellt för Pappas skull.
Min fina syster Marie ..
Du har ställt upp så himla mkt , lyssnat & tagit mej som jag e , speciellt nu sista tiden.
Jag e så glad för den kontakten vi fått , så tacksam.
Du åker med mig , ställer upp utan att lägga stress på mig på ett sätt som nästan bara du & jag förstår & jag tackar dig oändligt för allt du gör för mig nu när allt e så tungt!!
Oron i kroppen kommer smygande , stunder då ångesten e riiiktigt nära kommer gång på gång & jag gruvar mej inför färden .
Men jag ska försöka & göra mitt bästa för att klara det här.
Jag e ju inte som alla andra , jag kan inte lämna hemmaplan, kan inte åka iväg & har inte kunnat det dom sista 10-15 åren nu .
Så detta e en stor utmaning för mig , men ändå något jag verkligen vill klara .
Ibland känns det som jag stängt av lite & det skrämmer mig.
Första veckorna gick jag bara runt & kände & tänkte & fungerade inte som jag skulle alls.
Tårar , tankar & känslor präglade mina dagar fullt ut , men nu då ?
Förutom ångesten & oron känner jag nästan ingenting.
Känns som jag tryckt på en knapp bara .. "poff" !
Det e verkligen inte jag , det e inte så jag funkar .
Kanske har kroppen stängt av & laddar inför själva begravningen , vad vet jag för just nu känns det bara som det ekar, allt e bara tomt .
Innan grät jag , fick ut det jag kände , varje dag , tänkte på minnen jämt jämt, kände honom nära, min fina pappa...
Men just nu har nånting hänt & det känns inte bra .
Kanske e det ett försvar , kanske ska det vara så ?
Det betyder INTE att jag egentligen känner mindre för allt det här, att jag inte älskar & saknar min Pappa upp till stjärnorna & tillbaka ..
Det e bara nån slags vila eller dvala just nu ..
Undrar om det ska va så ?
Och ska det inte va så så ere nu så i alla fall ..
Så vad ska jag göra ..
Känns bara jätte konstigt allting & har säkert varit för mkt att ta in & koppla senaste tiden.
IDAG e det 4veckor sen Han somnade in.
4veckor sedan livet liksom vände & fick en annan innebörd.
Vi e så sköra , så lätt skadegjorda.
Vi vet om det , hur lätt det e hänt ..
En olycka , en gammal människas dagar som runnit ut , ett liv släcks.
I praktiken VET VI att det kan hända , när som helst.
Men e vi verkligen förberädda , kan vi ta det när det väll händer ?
Skulle vi vilja veta dessa saker i förväg , eller snarare skulle vi Behöva veta det för att lära oss ta hand om de våra, dom vi älskar & delar stunden i livet med på ett bättre sätt?
Jag kommer aldrig bli till freds med tanken , att vi alla den vägen ska vandra, aldrig nånsin.
Jag kan inte ens snudda vid vissa tankar & ovissheten skrämmer mig nått så sanslöst mkt.
Pappa kom upp hit på min 25-års dag & det kommer jag aldrig glömma.
Aldrig någonsin , det finns alltid med mig.
Det e nästan exakt 4 år sen nu i Oktober.
Där satt jag för 4 år sen med mina finaste runt mig , Mamma , Pappa , Fina systrar , familj , vänner ... & inte visste att om nästan exakt 4 år e han bara borta !! :(
Om jag vetat , hade jag kunnat leva mitt liv annorlunda då ?
Jag vet .. dumma tankar , snurr i huvudet & JA det e klart man klandrar sig själv för saker .
Ångrar , funderar , önskar , försöker förstå , försöker bli tillfreds med ..
Men det tror jag inte jag kommer kunna bli ..
Jag hoppas & önskar , men tror inte ..
För ett tag sen fick jag höra att
" Ens Far e en flickas första kärlek"
Och det tror jag verkligen på ..
Så vackert så rent..
