~ Bitterfitta & brutalångest ~
Idag e ingen bra dag alls, tusen tankar å känslor .
Frustration e minst sagt en av dom mest påträngande känslorna jag kan sätta namn på just nu.
En sån dag när det kryper i kroppen av irritation och ilska och
inte en endaste grej hjälper.
Att stanna i nuet e inte ens tillräckligt utan det e klart att svunna tider och händelser gör sig påminda och just nu mest på ont vis.
Mitt liv e ett virrvarr av brutalångest , känslor , tankar och saker jag inte fått uppleva , av saknad , av frustration , av längtan , av agg , och bitterhet.
JA !! Idag ere så här det känns å jag tänker inte skämmas , för det e precis så här det ser ut .
Inte för er ... Men för MiG , det e så här mitt liv ser ut för MiG!
Jag skiter i hur hela världen uppfattar mig , hur folk tror jag har det å vilken uppfattning dom har av mig å vad dom tror sig veta osv..
Jag tror det egentligen inte direkt finns nån som känner mig 300 %
Som vet hur jag egentligen har det .
E inte det skrämmande ?
Så många " vänner" å hur många känner mig egentligen ?
Ibland har det hänt att någon fått sig en känga å i det sagt - oj jag visste inte att det va så , usch det måste vara skit jobbigt , jag visste inte att du hade det såååå...
Min tanke e bara , har nån engagerat sig nog å frågat hur det e ens ?
Hur jag funkar hur jag har det å hur skulle dom kunna underlätta ?
Nä , det händer sällan ,, å kommer det nått liknande så e det ändå inte genuint , för en bättring eller förändring sker aldrig...
Det e lättare att vifta bort eller stänga av än att ta till sig..
Men DET ska jag säga er , DET E DET FÖR OSS ALLA!!!
Skillnaden e att vissa av oss står pall å offrar lite tid å engagemang i andra fast det kanske tar emot å det e lite körigt för oss själva ibland.
Det kan vara värt det , att tänka osjälviskt i vissa lägen , utan att det handlar om DIG just då alltså.
Bra för karmakontot om inte annat .. skulle fler prova det kanske ?
Det e mer folk generellt jag syftar på än specifika personer just nu .
Men det hör inte hit , folk över lag e egoistiska jävlar som allt som oftast sätter sig själva å sitt i första rummet.
Men varför e inte jag sån da ? Varför kör inte jag över folk hit å dit som en ångvält eller ignorerar det som e lite tungt bara för att jag kan ?
Jooo För att jag VET hur det e å må riktigt jävla pissigt , jag VET hur det känns att stå ensam i regnet när ingen ens stannar upp för å kolla att man e ok.
Sånt som " vanligt" folk haft turen att oftast slippa.
Well , woopti fuckingdooooo för er da !
Ni som har turen att kunna skatta er lyckliga , du med ett jobb att gå till , med barn , du med sambo , du med en semester att se fram emot , du med planer som hägrar framöver ..
Vet du ens hur bra du har det ?
Att du har turen att slippa gå å lägga dig ensam varje natt ?
Att du slipper slåss me dina demoner i ensamhet ?
Att du kan ta dig en sväng en weekend med din käresta nån gång då & då?
En utlands semester när andan faller på kanske ?
Att du kan pussa ditt barn godnatt och höra den lilla snusa mot kudden?
Att du får ut nått av dagen när du går till jobbet & sedan kommer hem och känner att du varit behövd någonstans av någon?
VET du ens hur bra DU har det ?
I say no more..
Punkt!
