Hur jag mår idag vet jag fan inte, förmodligen inte bra alls.
Orkar snart inte bry mig längre.
Magkatarr, ångest , depp , mer ont i magen , tårar , rastlöshet, oro...
Vem pallar ha det så här HELA tiden ?
E det inte det ena så ere det andra!!!

Nyss så damp boupptäckningen in i brevlådan efter pappas bortgång.
Allt klart nu iaf med den delen.
Nu e det bara kvar att bli hel , läka , försöka börja må bra.. men HUR???
Det e tusen saker i mitt huvud , från nu & då.
Vart ska man börja ?
Utöver det mår kroppen inte bra det känner jag .
Inget e i synk , allt e bara upp & ner .
Vart börjar man & hur ?

Ett sätt för mig att må bättre för stunden & koppla bort e att kolla på film.
Hjärtliga draman där man får känna eller feel good filmer.
Att leva med panikångest , inte kunna lämna stan då man behöver det , inte kunna ta en liten tripp över en helg eller en vecka för att hämta ny energi ( som för dom flesta e naturligt & behövligt) gör allting mkt tyngre.
Vart ska jag hämta min energi ifrån ?

Här e allting bara samma hela tiden , samma folk dom gånger man e ute , samma ställe , samma sorts musik , samma stad , ingenting förändras.
Tillvaron e bara så monoton , lika hela tiden.
Vart ska jag få ny styrka & inspiration ifrån?

Jag har fullt upp att ta mig ur sängen , att sköta hemmet ( vilket inte går strålande just nu .)
Ibland blir disken stående en vecka , morgonrocken e mitt favvoplagg & håret står åt alla håll.
Dammsuga e överkurs & det får vara tills en snäll vän kommer över & tar tag i det hela då dom ser hur jag har det & mår just nu.
Det e så jag har det , vill inte fastna i det här igen som för några år sen.
Men har samtidigt inte orken eller lusten att ta tag i nått hur dumt det än låter .

Det kan ibland vara jobbigt att en del har så svårt att förstå.
Sånt som kommer naturligt för andra , känns helt omöjligt för mig att utföra.
Jag kan också förstå att det kan vara svårt för människor att sätta sig in i situationer eller händelser dom inte varit med om.
Men då tycker jag att man får ta det för vad det e & bara se att - Ok så här har hon det & det här e svårt & det där funkar inte för henne just nu osv .
Man behöver inte alltid känna samma sak för att kunna förstå någon, många gånger räcker det med att se hur DOM har det för att fatta att det e tufft.
Men många verkar inte va inne på samma spår.
Sånt kan göra mig förtvivlad ibland.

Jag kan fortfarande inte förstå att min Älskade Pappa e borta.
Jag vet om det , men stundtals slås jag av det med sån kraft att det nästan tar över helt.
Jag kan inte förstå att vi finns & sen heltplötsligt finns vi inte ?
Att livet runt om går vidare bara så ..
Allt rullar på , fast den saknade inte längre finns med oss?
Ska dom bara vara borta nu *Poff* & sen inget mer ?

Alla samtal , alla möten , alla tankar , känslor , glädjen , sorgen , upplevelserna vad va dom till för ?
För att minnas antar jag , hedra , hålla kvar vid , med det gör ju så ont !

Allt har fallit som ett korthus & ändå hade jag ingen fast grund sen innan med allt mitt ...
Trasig , omtummlad & förvirrad försöker jag plocka upp bitarna åter igen
för att så småning om bli hel igen..

Ta hand om varandra , tiden tillsammans e ovärdelig !!!!!